Dagen började med fler föredrag om vetenskapskommunikation. “Tips och tricks”, skulle man kunna säga. Ett annat föredrag handlade om projektet “Arctic Virtual Learning” vars syfte är att öka tillgängligheten för utbildning i glesbygdsområden i Arktis med hjälp av nya “online tools”. Syftet är också att erbjuda högre utbildning utan att den studerande skall behöva flytta. Samtidigt vill man skapa optimala förutsättningar för social gemenskap med andra studenter. Projektet är finansierat av Nordiska ministerrådet och pågår t o m 2011. Läs mer här!
rnPå förmiddagen såg jag en utmärkt dokumentärfilm, “The Antarctica Challange – a Global Warning”. Den rekommenderas verkligen. Det var den enda filmen av sitt slag som officiellt visades på klimatkonferensen COP 15 i Köpenhamn.  Här är en trailer (Quicktime). Filmbolaget heter Polar Cap Productions.
Massor av mingel under lunchen, som liksom gårdagens följer norsk lunchtradition – mackor. Visserligen goda, men för andra än norrmänrnJätteköer till de få vattenautomaterna. Och inte minsta lilla bulle till kaffepauserna …
På eftermiddagen bänkade jag mig igen i biosalongen “Polar Cinema“. Där visas flera dokumentärfilmer varje dag med efterföljande diskussioner – ett ovanligt men mycket givande konferensinslag. Den här gången var det en slags dramadokumentär i långfilmsformat. Filmen INUK handlar om tonåringen Inuk och hans (och andras) försök att hitta en ny mening i sitt liv. Förutsättningarna har ändrats för många människor i Arktis pga ett varmare klimat. Tunnare havsisar, svårare att bedriva jakt och fiske. Salongen var fullsatt och det var fler än jag som torkade bort en och annan tår ur ögonvrån när ljuset tändes och vi fick ställa frågor till regissörer och en av skådespelarna. Samtliga är amatörskådespelare i filmen och alla talar inuit utom socialsekretereren, som talar danska.

Så var det dags för barbeque på kvällen utanför Fram-museet. Barbequen var väl ingen höjdare, men vinet var gott. Regnet upphörde och vi fick en härlig kväll omgiven av Oslofjordens vatten och forskningsfartygen Gjöa och Fram. Jag besökte förstås museet och beskådade allehanda museala navigationsinstrument och vetenskapliga apparater i trä och mässing. Så långt från dagens digitala prylar!

Fram byggdes av den berömde skeppsbyggaren Colin Archer för Fritiof Nansens planerade färd till Nordpolen, där Nansen hade tänkt att låta skeppet frysa in i och driva med isen till Nordpolen. Nansens nådde inte hela vägen fram, men metoden fungerade och fartyget skruvades inte ned i isen.  1911  reste  Roald Amundsen med Fram till Antarktis och nådde med sin expedition till Sydpolen – en månad före den engelska expeditionen under ledning av Robert Scott. Amundsen återvände med Fram till Norge som hyllad hjälte. Scott och hans expeditionskamrater omkom av köld och hunger på väg tillbaka.